Helvetesvecka

Alltså det har hänt så mycket sista veckan så jag vet inte hur jag ska hantera allt eller vad jag ska göra för att inte försöka tänka på allt.

I tisdags (en vecka sen) fick jag en blödning och var då gravid i v.13. Tog bilen in till akuten och fick veta att jag hade en ofostrig graviditet, alltså jag var gravid men det fanns inget foster som växte.
Fick tabletter med mig hem för att skynda på missfallet och tog dessa onsdag morgon.

Hela onsdagen gick bra framåt eftermiddagen då jag började störtblöda och det rinner ordagrant blod ur mig när jag står i duschen och sitter på toa.
När det hade gått två timmar börjar jag bli blek, yr och skakig så vi kontaktade 112 som skickade ambulans och jag fick åka med in till Falun.
Onsdagen gick och jag fick morfin och mängder med dropp och genomgick undersökningar där dom plockade bort graviditetsrester som satt fast i livmodern och som orsakade dessa störtblödningar.

Blödningarna avtog lite och jag kunde sova nästan hela natten men vaknade av att dom var in och bytte dropp flera gånger och kollade blodtryck.

Torsdagen blev jag väckt vid 8 och blev inkallad på ett ultraljud för att se om det kommit ut det som ska ut, men slemhinna och lite rester fanns kvar så jag skulle skrapas..

Vid 9.30 blev jag skickad på operation och var tillbaka på rummet vid 10.30. Trött och slut så jag sov till och från ända fram till 14 då vi åkte hem.

Mådde hyffsat bra hela helgen men blev väldigt trött vid ansträngning.. Vi hann och orkade iaf renovera toaletten nere på lördagen...

Söndag kom mamma och pappa hit och fikade lite och kollade på toaletten. Pappa klagade över bröstsmärtor så jag sa åt honom att han måste ringa 1177 eller 112 beroende på hur ont han hade, men han tyckte att han kunde vänta..
När han hade kommit hem hade han ringt 112 och dom skickade en ambulans omgående.
EKG'et visade på kärlkramp så han blev skickad till Falun med ambulans..
I ambulansen på väg in får han en liten hjärtinfarkt...

Han blev skickad på sprängning direkt där dom tar bort det som täpper till blodkärlen..

Han mådde efter omständigheterna bra så jag och mamma skulle åka dit igår (måndag) för att hälsa på honom och ge honom lite rena kläder då han blir kvar i några dagar.

När jag kommer till Nås kommer mamma och pappas granne och frågar hur det är med pappa, står och pratar med honom när mamma ropar ut genom badrumsfönstret att nu är det hennes tur.. Jag fattar inget först utan frågar vad hon menar.. Får till svar att hon ramlat så jag springer in och hon kan inte stödja på benet eller ta sig nånstans.. Hjälper henne att sätta sig ner i trappan utanför badrummet och hämtar telefonen..

Hon ringer 112 och ambulansen kommer efter 30 min. Samma sköterska jag hade i onsdags.. Han kan liksom inte annat än att skratta lite när vi berättar att pappa åkte in på söndagen och nu mamma..

Mamma blir skickad med ambulans till Mora med en förmodad bruten höft och jag packar in mig och Wilde i bilen och åker till Falun för att hälsa på pappa.

Pappa mådde bra, han hade färg i ansiktet och var glad.. Han var på bättre humör igår än han varit på flera månader och såg glad ut...

När jag åkte hem från Falun ringde jag mamma och hon hade varit upp på röntgen och fått bekräftat att benet var av och berättade att hon nu väntar på operation..

När jag väl kom hem kraschade jag i soffan och låg där hela kvällen. Jag kände verkligen inte för att göra nånting. Det har varit väldigt mycket nu och jag känner att jag vill vara överallt samtidigt. Det hade ju underlättat nå fruktansvärt om mamma och pappa hade legat på samma lasarett men det gick tydligen inte...

Idag ligger jag hemma och myser med Wilde som är super täppt i näsan och förkyld och på torsdag ska vi till Mora på hörselkontroll för att se om Wilde hör dåligt eller om han bara är sen på att  prata..

Nu får det liksom räcka en stund. Det har hänt för mycket den sista veckan..
Helvetesvecka rent ut sagt..

Nu ska jag iaf ta hand om Wilde och mysa järnet med honom.. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan Wilde och Tommy nu.. Och mina syskon.. Även om dom bor långt borta så är det så otroligt skönt att veta att dom finns bara ett telefonsamtal bort..

TUSEN TACK till alla er som hört av er på ett eller annat sätt.. Det betyder enormt mycket <3 br="">

Dagen jag trodde att jag aldrig skulle få uppleva..

Innan ni läser så vill jag förklara varför jag skriver det här.
Det är för mig ett sätt att hantera det som hänt, ett sätt att bearbeta och att förstå.
Sen för att det förmodligen redan har kommit ut till ganska många så är det lika bra att skriva här..

Igår hände något jag aldrig trodde skulle hända, dagen man tror bara händer andra och inte sig själv.
Igår var jag gravid i v. 12+1 (v.13) och lämnade Wilde på dagis som vanligt..
Kom hem och känner att jag får som en riklig flytning, tänker inte mer på det utan fortsätter plugga och myser i soffan till Greys anatomi på tv'n och en brasa i öppna spisen.

Går sedan på toa och upptäcker att det inte var en flytning, det var en blödning. I ren panik börjar jag gråta, slänger mig på telefonen och ringer till Falu kvinnoklinik.. Inget svar.. Ringer 1177 och får råd att vända mig till gyn i mora eller falun så jag fortsätter att ringa som en idiot till Falun då det är dit jag vill... Efter 10 misslyckade försök ringer jag till Mora och får lämna telefonnummer.. Till svar får jag att dom ringer upp mig 13.10!! Två och en halv timme senare!! Ringer Tommy och försöker få fram orden att han måste komma hem.. Men jag bara gråter.. Men han säger direkt att han kommer så jag gör mig klar och väntar och väntar.. Ringer 1177 igen för att höra hur jag ska göra och om dom kan koppla mig till Falun, men dom säger att jag får åka in till akuten..

Ringer till dagis och ordnar med att mormor får hämta idag istället..

Tommy kommer hem, vi slänger oss i bilen och åker till Nås för att byta bil med mamma eftersom hon måste ha bilstolen..

Kommer till Falun vid 13.30 och får komma in till en sköterska direkt som slussar oss vidare upp till Gynmottagningen.. Väl där får jag lämna urinprov och sen sitta ner och vänta.. Dom förbereder mig på att det kan ta tid eftersom jag fått en akuttid (så fel tycker jag men det hör inte hit).
Får komma in rätt så fort iaf och får klä av mig för att sedan hoppa upp i gynstolen.. Och som vanligt så får man beslutsångest om man ska ha strumporna på eller inte.. Man viker trosorna och går obekvämt fram till den där jävla stolen.. Läkaren skrattar när jag säger att ungefär det jag skrev: man vet aldrig om man ska ha strumporna på eller inte. Hon ler och säger att det spelar ingen roll för hon vet att det är lika obekvämt iallafall..
Sätter mig i stolen och tjejen som håller på att utbilda sig gör en gynekologisk undersökning och sen gör läkaren ett vaginalt ultraljud.. Jag har redan sagt att vi förberett oss på det värsta så hon smusslar inte utan talar direkt om att det ser inte bra ut och att det inte är någon normal graviditet.
 Stirrar upp i taket och räknar plattorna för att tänka på något annat..
Hon säger sedan att hon hittar inget foster alls, hon ser en hinnsäck och fostervatten men inget foster.
Sedan säger hon att det är en ofostrig graviditet och ska hämta en kollega för att konstatera samma sak.

Tjejen som utbildar sig stannar kvar med oss i rummet och vi småpratar lite och läkaren kommer tillbaka 15 min senare tillsammans med sin kollega.. Dom längsta 15 min i mitt liv...
Kollegan fortsätter ultraljudet och samma sak konstateras.. Inget foster, men en hinnsäck, slemhinna och fostervatten. En ofostrig graviditet. Tydligen super vanligt.
Men hallå?! Jag är ju gravid. I vecka 13!! Jag har gått upp 5 kg i vikt, mina bröst har blivit en storlek större, jag har redan känt av foglossningar och jag har haft illamående.
Sen får jag reda på att jag inte är gravid, att det aldrig funnits något foster.

Hon fortsätter att förklara att jag visst varit gravid, men att ett foster aldrig utvecklats. Befruktningen har skett och livmodern växer och allt utvecklas förutom ett foster.
Det dröjer oftast till v.10-11 innan kroppen känner att något inte stämmer och stöter ut det som finns..

För mig tog det till v. 13 tills missfallsrisken är liten och jag för första gången kunde slappna av lite grann.. Jag skulle ju få en bebis i april..

Vi pratade lite till och jag fick valen att låta allt ha sin egen gång vilken kunde ta några veckor, göra en medicinsk abort eller kirurgisk. Sen fick jag välja på att göra det hemma eller där och eftersom jag gjort en abort förut, så vet jag vad det innebär och valde att göra det hemma.

Fick alla tabletter som behövdes, massa smärtstillande och sen tabletterna som ska göra att allt ska komma ut..

Så nu ligger jag här och väntar och väntar..  Väntar på att bli ogravid igen och att Wilde inte ska få bli storebror.

På ett sätt har jag känt det från första början. Jag har känt att något varit fel och jag har inte kunnat vara sådär överdrivet lycklig över att vänta barn, för nånstans har jag känt att något är fel.
Det går inte att förklara om man inte upplevt det.
Jag fick även veta i v. 5 att jag hade kraftig folatbrist (folsyra) och järnbrist. Kanske är det de som påverkat. Jag vet inte. Jag glömde att fråga.

Anledningen som sagt att jag skriver det här är för att hantera det som hänt och för att förklara för er som vet att jag är/var gravid.

Vi mår bra och det känns ändå "bra" att det inte fanns något foster. Hade det varit ett foster som hade dött så hade det känts jobbigare. Nu har det aldrig varit ett foster och det kunde aldrig ha blivit ett barn.

Känns förjävligt att bli snuvad på en graviditet. Jag känner mig så lurad av kroppen. Jag har ju haft alla symptom och jag har känt mig gravid, men ändå inte. Jag hade inga symptom alls med Wilde så jag har känt mig mer gravid nu än med han och nu har jag inte ens varit gravid eller jo. Men ändå inte. Dumma kropp.

Nu är det bara att hoppas på att nästa gång går bättre. Jag har lärt mig något nytt och jag har ytterligare en gång fått komma Tommy ännu närmare. Vad skulle jag göra utan han?

Jag älskar dig Tommy, mer än ord kan förklara och jag är så jäkla tacksam över att du finns i mitt liv och att du är pappa till vår älskade son! Du och Wilde är det bästa jag har och jag är så glad över att ha er i mitt liv!

Sen tack till mamma och pappa som alltid finns där, när vi än behöver det! Ni är guld värda och jag älskar er!

Tack till alla er andra som hört av er och som finns där! Ni är bäst!!

En liten kille...

För 3 år sen låg jag hemma i sängen helt oförberedd för vad som komma skulle..
Jag hade vaknat tidigare under morgonen med mensvärk liknande smärta och typ magknip.

Just idag är den nämligen 3 år sen som vi begav oss till förlossningen i Falun för att dagen efter (den 12 september) få träffa det vackraste i världen. Vår egna fina son, lilla Wilde.

Kan inte fatta att det är 3 år sen han föddes, våran lilla kille..

Imorgon ska vi ha en riktig mysdag hemma och han ska få frukost på säng och sen på lördag ska vi ha lite kalas hemma här för släkt och vänner.. Barnkalaset för vänta några år till, för jag känner inte att han har något behov av det än... Sen kommer han ju få ha kalas på dagis på tisdag..


Nu ska jag fortsätta plugga..

Kraaam =)

Till vilket pris?!

Funderat mycket dom sista dagarna.. Jag vet med mig att jag sårat en nära vän, för jag har hållit tyst om en sak som hon förtjänade att veta, som hon förtjänade att höra från mig.. Men jag höll tyst för jag hade lovat en annan vän att inte berättat.. Men till vilket pris ska man hålla det man lovar? Till vilket pris ska man vara tyst, eller för den delen berätta?

Jag hatar att ha hemligheter för folk, men jag hatar skvaller och brutna löften ännu mer.. Men frågan är, när ska man vara tyst och när ska man bryta ett löfte? Jag bär ffa på många hemligheter, saker jag lovat mina vänner att vara tyst om och jag tänker inte berätta det för än dom ber mig om det.. Men frågan återstår: sårar sanningen eller lögnen mest?

Jag vill vara en person som folk kan lita på, som mina vänner kan berätta saker för utan att vara rädda för att det kommer ut..

Det gör mig så ont när jag ser hur min vän mår dåligt pga av saker jag undanhållit som nu kommit fram, men saker jag ändå lovat att vara tyst om..

Jag har några vänner jag litar på till 95% men jag väljer vilka saker jag berättar ändå. Sen finns det en person som har mitt fulla förtroende och det är mannen jag lever med. Han förstår, finns och lyssnar på allt mitt svammel och prat. Han dömer inte utan han lyssnar.

Nej nu ska jag sluta skriva.. Det här leder ingenvart. Men skriv gärna en kommentar här eller på FB om hur ni gör, vilka hemligheter/saker bevarar man och till vilket pris?

Kraaam ♡

Tillbaka till verkligheten..

Semestern är över, jobbet är slut och nästa vecka börjar Wilde på förskolan igen..

Sommaren har varit minst sagt fantastisk! Jag har jobbat tisdag-söndag i fem veckor med undantag för en helg då vi var ner till Göteborg och fiskade! En resa som varit planerad sen i April!
Hela sommaren har varit helt underbar, fantastiskt väder, trevligt sällskap, jobb, lek, bus, bad och fiske!

Helgen i Göteborg var vi ut på havet och fiskade med Fladens M/S Clipper och sen på måndagen tog vi en snabbvända till Danmark tillsammans med Kent, Erica, Emil, Glenn, Romina och Nora.

Resten av sommaren har spenderats i Venjan där jag har jobbat och drivit sommarcafé med hjälp av mamma.

Vi har bytt tak på huset, haft besök av släkt, familj och vänner, badat, solat och fiskat. Det finns inte mycket mer än så jag kan säga. Det har helt enkelt varit en TOPPEN SOMMAR!

Jag är glad att jag har fått jobbat hela sommaren, på samma gång som jag är lite ledsen över att inte fått så mycket tid tillsammans med Tommy och Wilde och resten av alla som varit i Venjan med oss i sommar.. Men jag har iaf som sagt haft ett jobb som förhoppningsvis öppnar dörrar till framtiden!

Nu väntar jag på att mamma ska dyka upp, så ska jag åka in till Vårdcentralen för en läkarundersökning.. Innan sommaren så sov jag konstant, lämnade W på dagis, försökte plugga, men sov, sov och sov. Kunde sova hela dagarna och jag mådde psykiskt dåligt. Det har säkert mycket att göra med att jag inte haft något att göra mer än plugget, inget jobb eller dåliga rutiner. Jag hoppas att det blir bättre nu och jag hoppas att få tag på ett jobb..

Nu ska jag göra mig klar och stoppa i lillfis lite lunch <3 nbsp="" p="">
Hoppas ni fortsätter följa mig här en stund till jag fått upp hemsidan igen =)

KRAAAM <3 br="">