onsdag

Dagen jag trodde att jag aldrig skulle få uppleva..

Innan ni läser så vill jag förklara varför jag skriver det här.
Det är för mig ett sätt att hantera det som hänt, ett sätt att bearbeta och att förstå.
Sen för att det förmodligen redan har kommit ut till ganska många så är det lika bra att skriva här..

Igår hände något jag aldrig trodde skulle hända, dagen man tror bara händer andra och inte sig själv.
Igår var jag gravid i v. 12+1 (v.13) och lämnade Wilde på dagis som vanligt..
Kom hem och känner att jag får som en riklig flytning, tänker inte mer på det utan fortsätter plugga och myser i soffan till Greys anatomi på tv'n och en brasa i öppna spisen.

Går sedan på toa och upptäcker att det inte var en flytning, det var en blödning. I ren panik börjar jag gråta, slänger mig på telefonen och ringer till Falu kvinnoklinik.. Inget svar.. Ringer 1177 och får råd att vända mig till gyn i mora eller falun så jag fortsätter att ringa som en idiot till Falun då det är dit jag vill... Efter 10 misslyckade försök ringer jag till Mora och får lämna telefonnummer.. Till svar får jag att dom ringer upp mig 13.10!! Två och en halv timme senare!! Ringer Tommy och försöker få fram orden att han måste komma hem.. Men jag bara gråter.. Men han säger direkt att han kommer så jag gör mig klar och väntar och väntar.. Ringer 1177 igen för att höra hur jag ska göra och om dom kan koppla mig till Falun, men dom säger att jag får åka in till akuten..

Ringer till dagis och ordnar med att mormor får hämta idag istället..

Tommy kommer hem, vi slänger oss i bilen och åker till Nås för att byta bil med mamma eftersom hon måste ha bilstolen..

Kommer till Falun vid 13.30 och får komma in till en sköterska direkt som slussar oss vidare upp till Gynmottagningen.. Väl där får jag lämna urinprov och sen sitta ner och vänta.. Dom förbereder mig på att det kan ta tid eftersom jag fått en akuttid (så fel tycker jag men det hör inte hit).
Får komma in rätt så fort iaf och får klä av mig för att sedan hoppa upp i gynstolen.. Och som vanligt så får man beslutsångest om man ska ha strumporna på eller inte.. Man viker trosorna och går obekvämt fram till den där jävla stolen.. Läkaren skrattar när jag säger att ungefär det jag skrev: man vet aldrig om man ska ha strumporna på eller inte. Hon ler och säger att det spelar ingen roll för hon vet att det är lika obekvämt iallafall..
Sätter mig i stolen och tjejen som håller på att utbilda sig gör en gynekologisk undersökning och sen gör läkaren ett vaginalt ultraljud.. Jag har redan sagt att vi förberett oss på det värsta så hon smusslar inte utan talar direkt om att det ser inte bra ut och att det inte är någon normal graviditet.
 Stirrar upp i taket och räknar plattorna för att tänka på något annat..
Hon säger sedan att hon hittar inget foster alls, hon ser en hinnsäck och fostervatten men inget foster.
Sedan säger hon att det är en ofostrig graviditet och ska hämta en kollega för att konstatera samma sak.

Tjejen som utbildar sig stannar kvar med oss i rummet och vi småpratar lite och läkaren kommer tillbaka 15 min senare tillsammans med sin kollega.. Dom längsta 15 min i mitt liv...
Kollegan fortsätter ultraljudet och samma sak konstateras.. Inget foster, men en hinnsäck, slemhinna och fostervatten. En ofostrig graviditet. Tydligen super vanligt.
Men hallå?! Jag är ju gravid. I vecka 13!! Jag har gått upp 5 kg i vikt, mina bröst har blivit en storlek större, jag har redan känt av foglossningar och jag har haft illamående.
Sen får jag reda på att jag inte är gravid, att det aldrig funnits något foster.

Hon fortsätter att förklara att jag visst varit gravid, men att ett foster aldrig utvecklats. Befruktningen har skett och livmodern växer och allt utvecklas förutom ett foster.
Det dröjer oftast till v.10-11 innan kroppen känner att något inte stämmer och stöter ut det som finns..

För mig tog det till v. 13 tills missfallsrisken är liten och jag för första gången kunde slappna av lite grann.. Jag skulle ju få en bebis i april..

Vi pratade lite till och jag fick valen att låta allt ha sin egen gång vilken kunde ta några veckor, göra en medicinsk abort eller kirurgisk. Sen fick jag välja på att göra det hemma eller där och eftersom jag gjort en abort förut, så vet jag vad det innebär och valde att göra det hemma.

Fick alla tabletter som behövdes, massa smärtstillande och sen tabletterna som ska göra att allt ska komma ut..

Så nu ligger jag här och väntar och väntar..  Väntar på att bli ogravid igen och att Wilde inte ska få bli storebror.

På ett sätt har jag känt det från första början. Jag har känt att något varit fel och jag har inte kunnat vara sådär överdrivet lycklig över att vänta barn, för nånstans har jag känt att något är fel.
Det går inte att förklara om man inte upplevt det.
Jag fick även veta i v. 5 att jag hade kraftig folatbrist (folsyra) och järnbrist. Kanske är det de som påverkat. Jag vet inte. Jag glömde att fråga.

Anledningen som sagt att jag skriver det här är för att hantera det som hänt och för att förklara för er som vet att jag är/var gravid.

Vi mår bra och det känns ändå "bra" att det inte fanns något foster. Hade det varit ett foster som hade dött så hade det känts jobbigare. Nu har det aldrig varit ett foster och det kunde aldrig ha blivit ett barn.

Känns förjävligt att bli snuvad på en graviditet. Jag känner mig så lurad av kroppen. Jag har ju haft alla symptom och jag har känt mig gravid, men ändå inte. Jag hade inga symptom alls med Wilde så jag har känt mig mer gravid nu än med han och nu har jag inte ens varit gravid eller jo. Men ändå inte. Dumma kropp.

Nu är det bara att hoppas på att nästa gång går bättre. Jag har lärt mig något nytt och jag har ytterligare en gång fått komma Tommy ännu närmare. Vad skulle jag göra utan han?

Jag älskar dig Tommy, mer än ord kan förklara och jag är så jäkla tacksam över att du finns i mitt liv och att du är pappa till vår älskade son! Du och Wilde är det bästa jag har och jag är så glad över att ha er i mitt liv!

Sen tack till mamma och pappa som alltid finns där, när vi än behöver det! Ni är guld värda och jag älskar er!

Tack till alla er andra som hört av er och som finns där! Ni är bäst!!

3 kommentarer:

Jenny K sa...

Åh, vad hemskt! Vet precis hur jobbigt det är ♥ Skickar en styrkekram till er ♥♥

sofie sa...

Kram ♡ Ta hand om Er! ♡

sofie sa...

Kram ♡ Ta hand om Er! ♡